Imorgon har jag ett möte som oroar mig väldigt mycket. Jag hoppas efter det kunna slappna av lite igen och fortsätta min resa framåt.

Något som är jobbigt är att sjukdomen inte syns utåt, det är inte ett benbrott som syns. När jag träffar andra så mår jag bra eller anstränger mig väldigt mycket. När jag mår dåligt, gråter, är förtvivlad, dumma tankar och allt, då är det bara Micke och mina närmsta som sett mig eller pratat i telen. 

Sommaren närmar sig med stormsteg och just nu känns den väldigt skrämmande för mig. 

Läste en artikel på FB, några punkter stämmer in lite på mig...